Bryssel är en speciell stad i skärningspunkten mellan modernitet och historia, urgamla kyrkor skuggar postmodernt glas och stål, de arabiska kvarterens tedrickande ligger bara några hundra meter från det stora torget där EU-folket tar en kaffe eller klosteröl innan de ska till nästa möte. Staden ligger i skärningspunkten mellan det germanska språkområdet och det latinska.
Det kan inte bara vara för att EU har sitt säte i Bryssel som staden attackerades. För även om IS strider mot moderniteten, mot demokrati och öppenhet, så vilar deras retorik på en mångtusenårig, ofta mytologiserad, kamp. Den mellan islam och kristendom. Att välja Bryssel som mål för en terrorattack är att påminna om den historien.
Strategin är medveten. Och delvis lyckad. IS har lyckats att få igång det patriarkala mullrandet, har lyckats provocera fram blodtörsten och väcka den fula, elaka korsfarardraken som vi nästan trodde hade somnat in för gott. Det ska krigas, straffas och bekämpas till höger och vänster.
Känslorna är starka. Mycket starka. Inte underligt. Det är hemska handlingar som begåtts. Självklart blir människor rädda. Men när känslorna blir som starkast är det som viktigast att tänka efter. Flera gånger. Ska vi låta oss dras in i en primitiv dans eller ska vi försöka hitta en väg ut?
Naturligtvis måste stater skydda sina medborgare. Naturligtvis måste kriminalitet motarbetas. Men jag tror att det bästa sättet att motverka fundamentalism är att se till att det inte finns någon grogrund för den, och den viktigaste grogrunden är skillnader i resurser. Fattigdom är extremismens bästa jordmån. Global rättvisa är inte bara en vacker tanke utan också det bästa självförsvaret.
Men det handlar också om vad islam är. IS fundamentalism har för många blivit synonymt med islam. Det är alldeles för lätt att glömma att islam är lika rik och myllrande som kristendomen. IS är lika typisk för islam som Ku Klux Klan är representativ för kristendom. ”Koranen är en bok mellan två pärmar. Den talar inte av sig själv”, sa Ali, den första shiitiska imamen.
Ett sätt att långsiktigt motverka muslimsk radikalisering kan vara att stödja utvecklingen av en europeisk islam. För islam kan, precis som så många andra religioner, också fungera som en progressiv kraft, som ett redskap i arbetet för det goda samhället.
Pernilla Ouis beskriver i en text i antologin Perspektiv på islam (2011) hur hon och andra medlemmar i den svenska miljörörelsen konverterade till islam, till det som hon kallar ekoislam. De ansåg sig ha hittat en religion som bättre än andra kunde vara till stöd i deras arbete för jämställdhet, ekonomisk jämlikhet, förståelse mellan olika etniska grupper och för miljön.
Precis som Svenska kyrkan har förstått att den måste vara en levande del av samhällsutvecklingen, att det enda sättet att hantera förändringar är att själv förändras, måste islam anpassas och i sin tur påverka det svenska samhället.
Inlägget Islam – en del av vår värld dök först upp på Syre - grönt nyhetsmagasin.
